(På Svenska Nedan)

Yesterday, 11 October, marked the UN International Day of the Girl Child — a reminder of the importance of ensuring that every girl has the opportunity to learn, grow, be heard, and shape her own future. It made me think about the little girl I once was, and the story I shared five years ago as part of the inspiring #ThisLittleGirlIsMe campaign. Looking back now, I realise how much of that curious, stubborn, and sometimes rather fearless little girl is still with me. And how many unexpected turns life has taken since then.

I grew up in Småland, in southern Sweden (IKEA-land…), with a father who was a dentist, a mother who was a nurse, and a sister two years older whom I always looked up to, and probably envied a little too. When she started school, home suddenly felt terribly empty. I begged my mother to let me start school a year early. I wanted to be part of it too!

Already in first grade, I had a strong sense of right and wrong. When my best boy friend was bullied, I couldn’t just stand by and watch. I jumped into the fight to defend him. It didn’t go particularly well. Fortunately, the boys didn’t hit girls quite as hard…

As I grew older, my interest in the environment and sustainability developed. I wanted to understand how the world worked and how we could take better care of it. The only university programme I could find that included these subjects was civil engineering. So that became my path. Along the way, I discovered subjects and possibilities I had never imagined. Towards the end of my studies, representatives from industry visited our university and told the six women in our class of 157 students that there was really no point in applying for jobs. We wouldn’t be hired anyway.

I was devastated. Sad. And very angry. So I wrote to NASA and applied for a job. And I got it! I worked on computer modelling of water flows and flooding. At the time, I had no idea how important that experience with computers would become for the rest of my professional life.

Eventually, I returned to Sweden and joined a construction company. There were quite a few challenges along the way, including managing construction sites with thirty male construction workers, many twice my age. I learned a great deal, not least about people, respect, and leadership. And I’m sure I made plenty of mistakes too.

One day, someone suggested that my computer skills might be useful elsewhere. Remembering my experience at NASA, I decided to listen. That became the beginning of a long international career in the technology industry, first with an American company and later with an Indian one. I had the opportunity to build businesses and work with teams across the Nordics, Europe, the Middle East, and Africa, and eventually globally. The assignments became increasingly complex, spanning technology, strategy, transformation, outsourcing, engineering, and product development.

I had the opportunity to work on large and challenging assignments, sometimes far beyond what I initially thought I was capable of. There were difficult decisions, mistakes along the way, and above all, encounters with people who taught me an enormous amount. I discovered how much we can achieve together when we share a vision, trust one another, and dare to think bigger. But also how important it is to combine big dreams with attention to the smallest details.

Over the years, I also became increasingly aware that business and entrepreneurship can be powerful forces for change. That the decisions we make, the organisations we build, and the people we help develop can have an impact far beyond the companies themselves. I began reflecting more on how I could use the opportunities and influence I had been given, not only to deliver business results but also to contribute to something larger. Balancing different interests and objectives has not always been easy, but perhaps that is where some of the most important questions of leadership lie.

When I eventually began serving on corporate boards, I hoped to use my experience to contribute to companies’ development, but also to their ability to make a positive difference in society. I had seen how significant the impact of businesses can be, both positive and negative, and how much depends on the questions we choose to prioritise.

At the same time, I discovered how much more there was to understand. Why do some boards work better than others? How can we become better at listening, challenging one another, and making wise decisions together? And how can we combine competitiveness and long-term value creation with responsibility for people, society, and the environment?

That curiosity brought me back to research and opened yet another chapter.

Over the past few years, I have had the privilege of exploring corporate governance, board dynamics, sustainability, innovation, and, not least, artificial intelligence together with dedicated researchers and colleagues. This has led to books and research publications, including AI Leadership for Corporate Boards, Leading a Board, and Dynamic Board Capabilities. I have also had the opportunity to teach, facilitate conversations, and develop learning experiences with board directors and leaders from different countries and cultures.

The more I learn, the more I realise how much we still don’t know. And that the most valuable learning is not always about finding the right answers. Often, it begins with daring to ask different questions, challenging what we take for granted, and listening to perspectives that differ from our own.

As AI began transforming our organisations and societies, one question became increasingly important to me: How can we embrace new technologies while becoming more deeply human?

And amid all of this, another part of my life has gradually been given more space. I have painted watercolours for many years, but for a long time, art remained alongside my professional life. Eventually, I began giving it more time, experimenting, and exploring new forms of expression. Through my artistic practice, NOVISALI, I have started combining watercolour painting with photography, digital techniques, and interactive art. My paintings have found new forms and expressions, and I have had the opportunity to exhibit and meet people through art. It is a world in which I still feel very much like a beginner, which is both challenging and deeply inspiring.

I don’t really know where it will lead, but perhaps that is precisely what makes it so exciting. Art offers me another way to explore questions that have long interested me, about hope, belonging, change, and how we see the world.

I used to think of research, leadership, and art as quite separate parts of my life. But increasingly, I have begun to see the connections. All three are, in different ways, about curiosity, seeing what we have not seen before, questioning our assumptions, and daring to imagine something different. And perhaps also about trying to contribute to change, sometimes through decisions and action, sometimes through knowledge and dialogue, and sometimes through an image that sparks a new thought.

And I realise that the little girl still has so much left to learn. I am still curious about what lies beyond the next horizon. Still occasionally impatient with injustice. Still convinced that people can achieve remarkable things together. But I have also become more aware of how little we can truly predict or control. That not everything needs to be planned, and that uncertainty is not only something we must try to manage. It can also open doors to something we have yet to discover.

Looking back, I could never have planned the journey I have taken. Many of the most important turning points began with a disappointment, an unexpected encounter, a question I couldn’t let go of, or simply an opportunity I decided to explore. And of course, things have not always turned out as I had hoped. Some paths led nowhere near where I expected, while others turned out to be far more interesting than I could have imagined.

When I think of that little girl growing up in Småland, I sometimes wonder what she would have thought if she had caught a glimpse of what lay ahead. She would probably have been quite surprised. Perhaps a little frightened too. And perhaps she would recognise something of herself.

That little girl who jumped into a fight to defend her friend is probably still there. The ways in which I try to make a difference have changed, from the schoolyard to executive leadership, boardrooms, research, and now also through art. But the desire to stand up for what I believe in, contribute where I can, and hopefully do a little good along the way has probably always been there.

I don’t know exactly what advice I would give her. Perhaps simply to remain curious, not to let other people’s expectations limit her own possibilities, and to be a little less afraid of making mistakes. And to remember that life doesn’t have to follow a straight line. That it is possible to change direction, begin again, and discover new sides of yourself, at any age.

That you don’t have to know where the journey will lead. And that you certainly don’t have to limit yourself to being just one thing.

I feel deeply grateful to all the women and men who, over the years, have opened doors, challenged my thinking, believed in me, encouraged me, and helped me discover possibilities I could not yet see for myself.

Yesterday’s International Day of the Girl Child is also a reminder that many girls around the world still face barriers to education, opportunity, and having their voices heard. And that those of us who have been fortunate enough to find our own paths have opportunities, and perhaps a responsibility, to help open doors for others. The #ThisLittleGirlIsMe campaign, initiated by Inspiring Girls International and Miriam González Durántez, reminds us how important role models can be in expanding what young girls imagine for their futures.

I would love to see more women share their stories. Not only what they have achieved, but also the unexpected turns, doubts, setbacks, discoveries, and all the times they have dared to begin again. Because perhaps it is precisely these stories that help someone else find the courage to take their first step. And I hope today’s girls will grow up not only imagining more possibilities, but having the freedom, encouragement, and opportunities to pursue them.

What would you tell the little girl you once were? And what can we do today to help more girls shape the futures they imagine?

#ThisLittleGirlIsMe — Fem år senare, fortfarande nyfiken

Igår, den 11 oktober, uppmärksammades FN internationella flickdag – en påminnelse om hur viktigt det är att alla flickor får möjlighet att lära, utvecklas, göra sina röster hörda och forma sin egen framtid. Det fick mig att tänka på den lilla flicka jag en gång var, och berättelsen jag delade för fem år sedan som en del av den inspirerande kampanjen #ThisLittleGirlIsMe. När jag nu ser tillbaka inser jag hur mycket av den nyfikna, envisa och ibland ganska orädda flickan som fortfarande finns kvar inom mig. Och hur många oväntade vägar livet har tagit sedan dess.

Jag växte upp i Småland, i södra Sverige (IKEA-land…), med en pappa som var tandläkare, en mamma som var sjuksköterska och en två år äldre syster som jag alltid såg upp till, och nog också avundades lite. När hon började skolan blev det plötsligt väldigt tomt hemma. Jag tjatade på mamma om att få börja skolan ett år tidigare. Jag ville ju också vara med!

Redan i första klass hade jag en stark känsla för rätt och fel. När min bästa killkompis blev mobbad kunde jag inte bara stå och titta på. Jag kastade mig in i slagsmålet för att försvara honom. Det gick väl sådär. Men som tur var slog killarna inte flickor riktigt lika hårt…

När jag blev äldre växte mitt intresse för miljö och hållbarhet. Jag ville förstå hur världen fungerade och hur vi kunde ta bättre hand om den. Den enda universitetsutbildning jag hittade som innehöll de frågorna var civilingenjörsutbildningen. Så det fick bli den vägen. Längs vägen upptäckte jag ämnen och möjligheter som jag aldrig tidigare hade kunnat föreställa mig. Mot slutet av studierna kom representanter från industrin på besök och berättade för oss sex kvinnor, i en årskull med 157 studenter, att det egentligen inte var någon idé för oss att söka jobb. Vi skulle ändå inte bli anställda.

Jag blev förkrossad. Ledsen. Och väldigt arg. Så jag skrev till NASA och sökte jobb. Och jag fick det! Jag arbetade med datormodellering av vattenflöden och översvämningar. På den tiden hade jag ingen aning om vilken betydelse erfarenheten av datorer skulle få för resten av mitt yrkesliv.

Så småningom återvände jag till Sverige och började arbeta på ett byggföretag. Det blev en hel del prövningar, bland annat att leda byggarbetsplatser med trettio manliga byggnadsarbetare, många dubbelt så gamla som jag själv. Jag lärde mig mycket, inte minst om människor, respekt och ledarskap. Och jag gjorde säkert en hel del misstag också.

En dag föreslog någon att mina datorkunskaper kanske kunde komma till nytta på annat håll. Jag tänkte tillbaka på NASA och bestämde mig för att lyssna. Det blev början på en lång internationell karriär inom teknikbranschen, först i ett amerikanskt företag och senare i ett indiskt. Jag fick möjlighet att bygga upp verksamheter och arbeta med team i Norden, Europa, Mellanöstern och Afrika, och så småningom globalt. Uppdragen blev alltmer komplexa och omfattade teknik, strategi, transformation, outsourcing, ingenjörsverksamhet och produktutveckling.

Jag fick arbeta med stora och utmanande uppdrag, ibland långt utanför det jag från början trodde att jag skulle klara av. Det blev många svåra beslut, misstag längs vägen och framför allt möten med människor som lärde mig oerhört mycket. Jag upptäckte hur mycket vi kan åstadkomma tillsammans när vi delar en vision, känner förtroende för varandra och vågar tänka större. Men också hur viktigt det är att förena stora drömmar med omsorg om de små detaljerna.

Med åren blev jag också alltmer medveten om att affärer och företagande kan vara kraftfulla verktyg för förändring. Att de beslut vi fattar, de verksamheter vi bygger och de människor vi hjälper att utvecklas kan få betydelse långt utanför företagen själva. Jag började fundera alltmer på hur jag kunde använda de möjligheter och det inflytande jag fått, inte bara för att skapa affärsresultat utan också för att bidra till något större. Det har inte alltid varit enkelt att förena olika intressen och mål, men kanske är det just där som några av ledarskapets viktigaste frågor finns.

När jag så småningom började arbeta i styrelser hoppades jag kunna använda mina erfarenheter för att bidra till företagens utveckling, men också till deras möjligheter att göra positiv skillnad i samhället. Jag hade sett hur stor påverkan företag kan ha, både positiv och negativ, och hur mycket som beror på vilka frågor vi väljer att prioritera.

Samtidigt upptäckte jag hur mycket mer det fanns att förstå. Varför fungerar vissa styrelser bättre än andra? Hur kan vi bli bättre på att lyssna, utmana varandra och fatta kloka beslut tillsammans? Och hur kan vi förena konkurrenskraft och långsiktigt värdeskapande med ansvar för människor, samhälle och miljö?

Den nyfikenheten förde mig tillbaka till forskningen och öppnade ännu ett nytt kapitel.

Under de senaste åren har jag haft förmånen att tillsammans med engagerade forskare och kollegor utforska frågor om bolagsstyrning, styrelsedynamik, hållbarhet, innovation och, inte minst, artificiell intelligens. Det har lett till böcker och forskningsartiklar, bland annat AI Leadership for Corporate Boards, Leading a Board och Dynamic Board Capabilities. Jag har också fått möjlighet att undervisa, leda samtal och utveckla lärande tillsammans med styrelseledamöter och ledare från olika länder och kulturer.

Ju mer jag lär mig, desto tydligare blir det hur mycket vi fortfarande inte vet. Och att det mest värdefulla lärandet inte alltid handlar om att hitta de rätta svaren. Ofta börjar det med att våga ställa andra frågor, ifrågasätta det vi tar för givet och lyssna på perspektiv som skiljer sig från våra egna.

När AI började förändra våra organisationer och samhällen växte en fråga som fortfarande engagerar mig starkt:

Och mitt i allt detta har en annan del av mitt liv gradvis fått allt större utrymme. Hur kan vi ta till oss ny teknik och samtidigt bli mer mänskliga?

Jag har målat akvarell i många år, men länge fanns konsten vid sidan av mitt yrkesliv. Så småningom började jag ge den mer tid, experimentera och utforska nya uttryck. Genom mitt konstnärskap, NOVISALI, har jag börjat förena akvarellmåleri med fotografi, digitala tekniker och interaktiv konst. Mina målningar har fått nya former och uttryck, och jag har fått möjlighet att ställa ut och möta människor genom konsten. Det är en värld där jag fortfarande känner mig ganska mycket som nybörjare, vilket både är utmanande och väldigt inspirerande.

Jag vet inte riktigt vart det kommer att leda, men kanske är det just det som gör det så spännande. Konsten ger mig ett annat sätt att utforska frågor som länge engagerat mig, om hopp, tillhörighet, förändring och hur vi ser på världen.

Tidigare såg jag nog forskning, ledarskap och konst som ganska olika delar av mitt liv. Men alltmer har jag börjat se sambanden. Alla tre handlar på olika sätt om nyfikenhet, om att se det vi tidigare inte sett, ifrågasätta våra föreställningar och våga föreställa oss något annat. Och kanske också om att försöka bidra till förändring, ibland genom beslut och handling, ibland genom kunskap och samtal, och ibland genom en bild som väcker en ny tanke.

Och jag inser att den lilla flickan fortfarande har så mycket kvar att lära. Jag är fortfarande nyfiken på vad som finns bortom nästa horisont. Fortfarande ibland otålig inför orättvisor. Fortfarande övertygad om att människor tillsammans kan åstadkomma fantastiska saker. Men jag har också blivit mer medveten om hur lite vi faktiskt kan förutse och kontrollera. Att inte allt behöver vara planerat, och att osäkerhet inte bara är något vi måste försöka hantera. Den kan också öppna dörrar till något vi ännu inte känner till.

När jag ser tillbaka hade jag aldrig kunnat planera den resa jag gjort. Många av de viktigaste vägvalen började med en besvikelse, ett oväntat möte, en fråga jag inte kunde släppa eller helt enkelt en möjlighet som jag bestämde mig för att pröva. Och det har förstås inte alltid gått som jag tänkt. En del vägar ledde inte alls dit jag hoppades, medan andra visade sig vara betydligt mer intressanta än jag kunnat föreställa mig.

När jag tänker på den lilla flickan som växte upp i Småland undrar jag ibland vad hon skulle ha tänkt om hon hade fått en glimt av allt som väntade. Förmodligen hade hon blivit ganska förvånad. Kanske också lite förskräckt. Och kanske skulle hon känna igen något av sig själv.

Den där lilla flickan som kastade sig in i ett slagsmål för att försvara sin kompis finns nog fortfarande kvar. Sätten att försöka göra skillnad har förändrats, från skolgården till företagsledningar, styrelserum, forskning och nu också genom konsten. Men viljan att stå upp för det jag tror på, bidra där jag kan och förhoppningsvis göra lite gott längs vägen har nog alltid funnits där.

Jag vet inte riktigt vilka råd jag skulle ge henne. Kanske mest att fortsätta vara nyfiken, att inte låta andras förväntningar begränsa hennes egna möjligheter och att vara lite mindre rädd för att göra fel. Och att komma ihåg att livet inte behöver följa en rak linje. Att det går att byta riktning, börja om och upptäcka nya sidor av sig själv, oavsett ålder. Att man inte behöver veta vart resan ska leda. Och att man verkligen inte behöver begränsa sig till att vara bara en enda sak.

Jag känner stor tacksamhet för alla de kvinnor och män som genom åren har öppnat dörrar, utmanat mina tankar, trott på mig, uppmuntrat mig och hjälpt mig att upptäcka möjligheter jag själv ännu inte kunde se. Gårdagens internationella flickdag är också en påminnelse om att många flickor runt om i världen fortfarande möter hinder när det gäller utbildning, möjligheter och rätten att göra sina röster hörda. Och att vi som haft förmånen att hitta våra egna vägar också har möjligheter, och kanske ett ansvar, att hjälpa till att öppna dörrar för andra. Kampanjen #ThisLittleGirlIsMe, som initierades av Inspiring Girls International och Miriam González Durántez, påminner oss om hur viktiga förebilder kan vara för att vidga unga flickors föreställningar om sin egen framtid.

Jag skulle gärna se fler kvinnor dela sina berättelser. Inte bara om vad de har åstadkommit, utan också om de oväntade vägvalen, tvivlen, motgångarna, upptäckterna och alla de gånger de vågat börja om. För kanske är det just de berättelserna som hjälper någon annan att våga ta sitt första steg. Och jag hoppas att dagens flickor får växa upp med inte bara förmågan att föreställa sig fler möjligheter, utan också friheten, uppmuntran och förutsättningarna att förverkliga dem.

Vad skulle du vilja säga till den lilla flicka du en gång var? Och vad kan vi göra idag för att hjälpa fler flickor att forma den framtid de drömmer om?

About Liselotte Engstam, Digoshen & Novisali

Liselotte Engstam is an explorer of perspectives, an adventurer of ideas, a pathfinder of meaning, and a guide of timeless transitions. She bridges the worlds of board leadership and art, helping organizations and individuals navigate disruption while nurturing creativity and reflection.

As founder of Digoshen, she works with boards and leaders to expand future insights and reduce digital and sustainability blindspots. Through research, networks, and executive programs, Digoshen supports responsible value creation in the digital and sustainable age, contributing thought leadership via books, articles, events, Digoshen Exploring Leaders podcast, and blogs.

She also serves as Chair of the Boards Impact Forum in collaboration with the World Economic Forum and the Climate Governance. The Forum convenes board members, thought leaders, and experts in dialogues, webinars, and collaborative events, accelerating action on climate, AI, and sustainability.

Through her artistic practice as Novisali, Liselotte explores creativity and meaning. Her watercolors, digitally reimagined, invite reflection and renewal, offering perspectives that connect head, heart, and hand, and complementing her work with leaders and boards.

→ Discover more at www.Digoshen.com
→ Learn more at www.BoardsImpactForum.com
→ Find more about Liselotte at www.liselotteengstam.com and her Google Scholar page
→ Explore Liselotte’s art and reflections at www.novisali.com and follow on Instagram @novisali_arts